Inget mera ögonkladd

Efter 10 dagar, två läkarbesök, tjat om penicillin (ej bönhört), en arg mamma och ett par ögon som har fått stå ut med det mesta, så är Sibells ögoninflammation borta. Jag förstår verkligen doktorerna, som måste vara restriktiva med recept på antibiotika, men shit va jobbigt det är när ens barn är långvarigt sjukt. Sen är det ju inga andra barn som vill leka, när man har något som är så smittsamt. Men idag är Sibell tillbaka på dagis.

Tack för lille herr Kanin

På annandagpåsk var vi hos morbror Sibbes tjej, Sandra, på våffelkalas. Och Sandras mamma, Rose-Marie, som aldrig har träffat Sibell, hade skickat en present till Sibell. En liten söt och mjuk kanin. Sibell tackar å det hjärtligaste.

Jag drar nu!

Vi var ute igår och hängde runt i Tallkrogen. Sibell började gå. Hon gick och gick och gick. Till slut blev hon trött av allt pulsande och sa: Bär mig. När jag lyft upp henne och började gå hemåt, började hon ropa: Tåget! Tåget, mamma!! Hon hade bestämt sig för att gå till tunnelbanan och blev assur när jag inte tyckte att det var en särskilt bra idé.
Undrar om hon kommer att bli en sån där rymmunge? Vi kanske måste sluta visa "Pippi på rymmen". Men jag är väldigt stolt över hennes lokalsinne, för det är ändå typ 800 meter till tunnelbanestationen och hon hade benkoll på vart hon skulle.

Skills

På alla bilder vi tar på Sibell nu för tiden, brukar det finnas en napp i hennes mun, men om man tar ut den och sen fotograferar, då kan hon göra jättelustiga miner. Fast hon blir arg och sen sätter man tillbaka nappen, då blir hon glad igen.

Sibell pottränar genom att sitta på pottan och skjuta sig fram med fötterna. Så det är väl ett steg i rätt riktning. Fast det känns så avlägset att hon ska sluta med blöjor.
Som tur är har inte barnen på dagis börjat med mobbing än, annars skulle nog Sibell få höra att hon har nördbrallor, de slutar vid ankelknölarna.

There's a new bed in town

Inspirerade av kusin Ahlénius, har vi också skaffat en stor säng. En riktig säng. En 90x200 centimeters säng. Sibell ser ut som en liten liten myra när hon ligger däri. Hon kurar gärna ihop sig högst upp i hörnet.
Jag trodde att hon skulle utnyttja bristen på spjälor och aldrig vilja ligga kvar i sängen. Visserligen tycker hon att det är ganska kul att gå upp en sväng efter kvällsvällingen och leka i sitt rum i mörkret, men hon har bara kommit ut i vardagsrummet ett par gånger.
Och hon har bara ramlat ur sängen en gång, än så länge, fast då landade hon på pannan. Kan inte ha varit helt skönt...
Annars har senaste dagarna varit ögoninflammtionsinspirerade. Först blev högra ögat sjukt, sen smittades det vänstra. Och så är hon förkyld på det. Det är inte helt lätt att hålla henne glad och sysselsatt, men tack vare Pippi och Madicken, går det faktiskt ganska bra.

Lilla stora tjejen

Nu känns det som att Sibell inte riktigt vill vara stor. Hon gillar ju allt hon kan göra och fixa själv. Men ibland vill hon vara en liten baby som måste bli buren och inte kan gå en sekund utan napp.
Fast idag var hon i alla fall sjukt barnslig; när Astrid och hon tjivades om en leksakskundkorg blev Sibell så arg att hon dängde till Astrid rakt i skallen. Och sen hade Sibell mage att börja storlipa när jag skällde på henne för det.

INTE välkommen in

Sibell har börjat stänga in sig på sitt rum och då vill hon vara i fred. Om vi knackar på och öppnar dörren, då kommer hon rusandes och skriker: Nej! Sen stänger hon in sig igen.
Vet inte riktigt vad vi ska göra. Så länge hon bara leker kafferep där inne, så är det ju lugnt. Men tänk om hon börjar hålla på med något fuffens. Då måste vi ju dra en gräns. Vår starka sida; gränsdragning...

Mussin, maten och gagicken

Det känns som att Sibell är lite väl medveten om hur hon ska göra för att få exakt som hon vill. Och jag är rädd för att hon kommer bli en manipulativ liten sate om vi inte passar oss. Rubriken ovan betyder; russin, nappen och Madicken. Detta är Sibells tre absolut bästa saker i livet. Hon tjatar om dem ganska mycket. Nappen får hon ha typ jämt. Russin kanske 3 gånger i veckan. Madicken nästan varje dag.
Jag har läst någonstans att under barns 2 första år, präglas deras hela personlighet. Så om vi blir sjukt disciplinerad och stränga, så kanske vi slipper hennes några av hennes vredesutbrott och tjat.

Intellektuell liten brutta

Som gammal barrikadfeminist, kan jag ju inte bli annat än stolt när Sibell gång på gång går och hämtar den här boken i bokhyllan. Jag känner på mig att hon kommer bli något riktigt stort när hon blir stor. Större än Gudrun...

Koja och bilsömn