Nästan pesten

Över en natt fick Sibell vattkoppor. Inte så många än så länge, men ändå vattkoppor. Som tur är har både jag och Johan haft det, så det spelar ju inte så stor roll. Men vi har säkert hunnit smitta ner dagis och därmed de älskade kusinerna.
Jag har verkligen inte en aning om varifrån de kom. Men som tur är blir hon ju immun i en så där 50 år i alla fall.
Nu håller vi tummarna för att hon hinner bli frisk till lucia. Eftersom lucialinne, ljuskrona och ljus är inhandlat, vill man ju gärna få valuta för kosingen. Annars blir det ordentligt firandet här hemma.

Åka till Småland

Den här gröna farkosten har hängt med sedan Johan var liten och går nu under namnet "motorcykeln". Sibell åker omkring på sin motorcykel och är alltid på väg till Småland.
Annars pratas den mycket om troll, spöken och grottor här hemma. Det verkar vara stora favoritleken bland barnen på dagis. De släcker lamporna och läser böcker om troll. Sen måste alla övertygas om att det är "inge fara". Sen har de en sång som de lyssnar på, som heter "Svarta grottan" och när den spelas, då kryper alla barnen in under borden och gömmer sig.

Inte längre ruckel

Före

Före

Efter

Vi håller på och gör vår källare bebolig. Innan har jag knappt velat gå ner, eftersom det har känts som spindel- och krypterritorium. Men nu har alla väggarna putsats, spacklats och slipats. Dörren har bytts ut. Taket är fint och vitt. Det kommer att bli den finaste källaren i Tallkrogen. Ett sovrum, ett tv-rum och ett litet kontor ska det bli. Förhoppningsvis är det klart till bebisen kommer.

Mjau

Ibland när man kommer till dagis och tänker att man ska hämta sitt lilla barn, så får man med sig en katt hem istället.

baka

Pepparkaksbak är ju som tur är inte särskilt ansträngande, så lite julstämning kommer vi få i alla fall. Jag försökte fylla huset med maximal mycket jul genom att sätta på en hackig jul-cd, men efter att ha hört Mariah Carey sjunga "All I want for christ- All I want for christ- All I want for christ" 45 gånger, stängde jag av.
I alla fall, pepparkakorna blev goda, Sibell åt inte alltför mycket deg och bara en av plåtarna blev så har smulig.
Något annat: När Sibell frågar efter sin svarta drake, då menar hon egentligen sin svarta (hals)krage. Det tog ett litet tag innan jag fattade det...

7 långa veckor kvar

Det är sju veckor kvar till den 17 januari. Någon gång i de datumkrokarna kommer Sibell att få ett syskon. Jag har fram tills, ungefär nu, tyckt att det känns bra att det är ett par månader kvar, innan vi blir tvåbarnsföräldrar. Lite tid att njuta av lugnet och att bara få sova på nätterna och inte behöva tänka på såriga brötvårtor, konstiga hormonplitor och annat spädbarnsrelaterat.
Men det är som om att bebisen i magen, inte riktigt håller med. Eller jag kanske inte ska skylla på bebisen, utan det är väl snarare min illasinnade livmoder, som tycker att jag ska göra aboslut ingenting. Inte ens sova på nätterna. För den håller på med sammandragningar och med att göra ont, ont, ont. Och ingenting verkar göra så den lugnar ner sig.
Så min favoritmånad på året, som snart börjar, verkar inte alls bli fylld med mysiga julmarknader och trevligt julpyssel och pulkaåkning, utan stillasittande, icke-städande, icke-promenerande och icke-icke. Så nu ska jag genomgå någon slags personlighetsförändring, så jag kan njuta av detta. För jag kan ju liksom inte göra så mycket annat. PÄCK!

Varmt och sen kallt

Sibells potträning går ibland jättebra och imorse gick det mindre bra. Jag och Sibell satt och morgonbusade i sängen. Precis när hon ska ge mig en kram, så känner jag hur det blir väldigt varmt mellan oss. Sibell kissade sin morgonkiss över mig och det rinner över bebismagen och ner på täcket. Så himla omysigt! Men som tur är, så av alla människor på jorden, är det Sibells kiss som jag helst får över mig.

Viva la Diva

Sibell har fått för sig att hon inte kan äta själv utan måste bli matad, för då kan hon läsa tidningen samtidigt. Och så länge vi har ett barn så finns ju det tid, tuffare blir det i januari. Men imorse så tyckte Johan att Sibell faktiskt kunde äta sin filmjölk själv och sa det till henne. Då puttar hon bort tallriken mot Johan, spänner ögonen i Johan och säger med en mycket bestämd röst: Nej, säger jag. Mata mig.
Vi frågade fröken på dagis vid vårt senaste utvecklingssamtal, om det är några problem med detta på dagis, men där äter hon själv och det är aldrig några protester. Hon vet ju att hon kommer undan med det, för på Kulstötarvägen är matfrågan=maktfrågan.

Vår egen lilla kantor

Nya favoritsången är "Tryggare kan ingen vara". Sibell var för någon månad sedan på kusin Viktors dop och då hörde hon den för första gången. Sen är den med i en sångbok som vi har och efter att vi har sjungit den några gånger för henne, går hon nu runt och drar tre verser på egen hand.

1000 frågor och inte lika många svar

Sibell kör just nu en evighetsfrågesport med oss. Frågan är densamma varje gång: "Vad är det nånting?" Hon frågar om allt, allt och allt. Och hon frågar tills hon får ett tillfredsställande svar. Igår var Bolibompa en enda lång frågestund om vad saker var för något. Men det är ju bra att hon är nyfiken av sig.
Idag var Sibell tillbaka på dagis, för första gången på nästan 1 vecka, och när vi kom hem på eftermiddagen, var det som om att dagisfröknarna hade satt i nya high-power-batterier i Sibell. Hon var som ett riktigt högljutt och uppkäftigt godståg. Som tur är lugnade hon ner sig efter att Johan hade busat ur henne massa skratt och annat vilt.