Tallkrogsligan

Astrid, Sibell och Henny hänger framför teletubbies. Henny bor också i Tallkrogen med sina föräldrar. Och från och med imorgon måndag, så är vi grannar med världens bästa familj; Bjurling-Ahlenius.

Sibell och vår fjärrkontrollsarsenal.


Nu går Sibell riktigt bra. Fast hon hoppar ju fortfarande omkring på rumpan. Hon har ju lärt sig att gå genom att hålla sin högra hand runt ett tillgängligt finger, så när hon går själv håller hon sin högerarm rakt upp i luften. Det verkar ge henne bättre balans.

Tjommo

Imorgon är det dags att hänga ut med mormor igen. Äntligen tycker jag. Sibell får lite för lite småländskt mös i sig. Vi vill ju inte riskera att hon blir för mycket Stockholm. Som tur är kan moster Hanna komma och prate lite redit prat mä'na.

öroninflammerat

Sibell äter sin första kur kåvepenin. Det går förvånansvärt bra att få i henne den sjukt äckliga medicinen. Vet inte om öroninflammation påverkar balanssinnet, men den har i alla fall medfört att hon inte vill gå.
Jag har varit hemma med Sibell i två dagar och har passat på att sova middag med henne. 2 timmars underbar tupplur mitt på dagen.
Nya favoritleken är att packa ur korgar och lådor och sedan packa dem igen. Jag tycker Sibell visar ett bra sinne för organisation och ordning.

the world is not enough

Nu har jag upptäckt vad otillräcklighet är på riktigt. Eftersom jag och Johan inte vill att Sibell ska gå längre än till kl 3 på dagis, betyder det att vi måste sticka från jobbet vid halv 3 för att hinna hämta henne. Även fast vi båda har bra arbetsgivare, så känns det nästan som om att man begår ett brott när man stänger av datorn 14:20 och säger hej då till kollegorna. Fan för att vara vuxen!
Jag är så avundsjuk på alla människor som frilansar. Jag tycker det verkar vara himmelriket, rent arbetstidsmässigt i alla fall. Men förhoppningsvis tuffar jag till mig och går ut från redaktionen klockan 14:20 imorgon och håller huvudet högt. Sen drar jag raka vägen till dagis och kramas med bästa, finaste och sötaste Sibell.

Bolibompa

TVtaim i nya fåtöljen. Sibell älskar bolibompaintrot och sen tycker hon det är kul i några minuter. Sen är det inte så mycket mer med det.
Sibell har nu fått sin första riktiga förkylning, med gul tvåfilig motorväg under näsan. Som tur är, får vi torka bort snoret utan större protester. Jag tänkte att Sibell skulle få sin första hutt av Quilla simplex (världens godaste hostmedicin), men ungen hade inte vett att tycka om det. Men hey, more for mummy...
Idag åt Sibell glass till middag. Inget annat ville hon ha.

overallhets

Jag har ingen aning om vilket märke som är bäst, vilken storlek vi ska köpa och hur mycket pengar det är värt att lägga på en overall. Men det lutar åt att det blir en från Didriksons, eftersom vi får bra pris genom jobbet. Jag har upptäckt att det finns barnoveraller som kostar 1500 kronor. Det är helt sanslöst mycket pengar, för ett plagg som används en säsong. Hujedamig!

Men nu så

Vi trodde att Sibell skulle ha lärt sig gå för länge sen, men hon har varit lite skrajsen och velat hålla sig I, helst I mitt högra pekfinger. Men idag, helt plötsligt, så började hon släppa taget och stappla några steg. Från gå-vagnen till mig och från mig till gå-vagnen. Sen när Johan kom hem, då gick hon fram och tillbaka mellan oss. Och sen, släppte hon taget om en pall i badrummet och gick, som på måfå. Det känns helt mirakulöst.
Hoppas nu bara att det fortsätter. Hon har ju visat tydliga tendenser tidigare, på att vara lite av en varannan-dag unge. Varannan dag äter hon, varannan dag inte. Varannan natt sover hon 12 timmar i sträck, eller varannan natt är väl att ta i, men ändå.
Dagis fungerar bra, vissa dagar mycket bra, andra dagar inte fullt så bra. Idag hade hon varit gnällig och varit ganska misspeppad på allt. Men sen efter att jag hämtade henne vid halv 2, var hon som en liten solstråle.