Smälta in

Idag var barnen på dagis i fem timmar. Så jag och Johan har målat klart köksväggen över diskbänken och hyllplanen. Förhoppningsvis kommer tapeterna upp snart också.

Men även om det går framåt, är det så sjukt mycket kvar. Fast jag måste ändå medge, att jag är mycket bättre nu på att låta renoveringen ta tid. På Kulstötarvägen, då fick jag panik varenda dag, för att vi aldrig blev klara. Men det var ju på grund av att alla hus, hade exakt samma förutsättningar och det var omöjligt att inte jämföra. Nu finns det ju bara ett Tomtebo och inte tusen grannar, vars hus ser exakt likadant ut som vårt.




Idag började Sibell på Rytmisk lek. Eller riktningslek, som hon själv säger. 16 barn, som rusade runt och var sprudlande glada.

En liten jämförelse: "Dans" för 3-4åringar på Kulturama, 11 gånger: ca 1500:-. Kommer inte ihåg exakt vad vi betalade. Dans var ju en lätt överdrift, för det var med rörelser till musik.

Rytmisk lek i gamla Bowlinghallen i Vimarskolan, 13 gånger: 350:-.

Ett bröllop senare

Det var en helt magisk dag igår. Calle och Malin var så fina och kära och så sa de: Ja till varandra och solen sken på dem. En stråkkvartett spelade och sjöng Så skimrande var aldrig havet. Jag kan nästan inte förstå hur världen kan vara så vacker och fylld med fint.

Sen åt vi, pratade och dansade. Precis som jag hade hoppats på. Kl två på natten gick det en buss in till stan. Så då var festen slut och vi sov på Högalidsgatan, i Johan föräldrars övernattningslägga, vaknade imorse vid nio. Gick till ett mysigt café, köpte var sitt frukostpaket, hade var sin tidning och satt ute och åt tillsammans under tystnad. Sen åkte vi tre timmar tillbaka till våra superfina barn.

De hade haft det toppen med mormor, enda molnen på himlen var väl mormors nattsömn. Den hade väl blivit avbruten ett par gånger, men för att citera min mamma: "Sömn är överskattat".

Så jag är så tacksam för allt den här helgen har innehållit. Tack Calle och Malin för att vi fick vara med på ert underbara bröllop. Tack mamma, för att du tog hand om barnen, så vi kunde åka iväg och bara tänka på att ha kul.

På väg

Trodde nästan inte på att vi skulle komma iväg. Det är nästan för bra för att vara sant. Men nu sitter vi här. Jag och Johan, själva i bilen, på väg mot Stockholm. Finkläderna är upphängda i baksätet, sminket ligger och väntar på att sminkas. Det ska bli så roligt. Jag älskar att få gå på bröllop och idag ska några av de finaste jag känner gifta sig. Jag är en av tärnorna och Johan best man. Tårar och skratt. Dans och tårta. Wiiii!!

Barnen är i tryggt förvar med mormor och skafferiet är fyllt med bullar och kakor.

Så nu kör vi på. Dagen började sex och slutar antagligen ungefär tre i natt.

Bitarna faller på plats

Igår kväll satte vi upp våra lampor över köksbänken. Modellen heter Berliner och kommer från Byggfabriken. Den går väl under kategorin industrilampa och jag är så himla nöjd. Bredvid dessa lampor ska det upp några hyllplan, som Johan precis har grundmålat. Var även och köpte färg till väggen idag. En stadig 10-liters Alcro Milltex 7.


Sen har vi den här lilla tösen, som vaknade i natt och skrek att hon hade ont i handen. Såg inget inatt, men imorse när man tittade på ena ringfingret, var det svullet till dubbel storlek och alldeles varmt. Lite senare såg vi även att hon var jättesvullen över ena ankeln och det har knappt varit någon fart på henne alls idag. Har inte en blekaste om det är insektsbett eller något annat skumt. Får se om det lägger sig.

Billigt och bra

Vi var ju i Västervik för några veckor sedan och där hade de en jättestor loppis på ett torg. Jag fick syn på en Bobby car, så jag gick och kollade priset: 125 kr. Vilket var helt överkomligt, men jag prutade ner det till 100, klippte till och fick sen två nöjda barn. Det ena lite gladare än det andra...

Fix och don

Johan lämnade barnen imorse. Sibell skulle till skogen och lite nervös, men nöjd. Pontus hade varit ledsen vid lämning, men när Johan ringde efter en stund, hade han repat sig. Sen ringde fröknarna efter en stund och sa att han somnat sittandes i en vagn. Så det ska bli spännande att höra hur det gått. Men jag resonerar som så, att somnar han sittandes bredvid sandlådan, är han ganska lugn.

Jag har målat fönsterfoder, Skatten har legat på fönsterblecket utanför och hållit mig sällskap.



Nu ska jag fixa en stroganoff till barnen i helgen, så det ska gå enkelt för mamma att fixa med käk.

Sen är det uppenbart att jag måste göra någon form av manikyr. För det här, är inte förenligt med cocktaildress...

Lite renoveringsstatus

I vår ganska trånga hall, har vi gjort en garderob med elfasystem från golv till tak och spegelskjutdörrar. Så nu kan man mata den full med barnens vantar, skor, våra reflexvästar och bouleklot.

Före, trångt och värdelös förvaring


& efter, trångt och förvaringsorgie


Annars har vi spacklat köket och grundmålat fönsterfoder och dörrkarmar. Så om vi hinner, kommer väggarna vara målade och tapetserade till familjen Björk kommer nästa helg. Men eftersom vi drar till Stockholm för bröllop i helgen, skulle jag bli lite förvånad...

Regnet bara öser ner

Det är sånt oväder ute. Blåsigt, mörkt och ösregnigt. Men förhoppningsvis har vi inga alltför sneda takpannor, utan att de håller tätt.

Idag har jag varit med Pontus på dagis hela dagen. Eftersom de var hemma fredag och måndag, så hamnade Pontus lite ur sin goda dagisfas och igår när Johan var där, så var det en hel del separationsångest. Idag gick det ganska bra, men det berodde ju på att jag var där hela tiden. För så fort något annat barn grät, så grät Pontus.

Men imorgon är det hårda tag som gäller, för då ska Pontus lämnas mellan 10-14 om allt går bra. Jag kan inte komma ifrån känslan, att om han är ledsen, så sviker vi honom, om vi inte hämtar och tröstar på en gång. Eller så måste jag bara skola in honom i livets brutala skola. Jag tycker det är riktigt svårt.

Barnens dagis fyller 2 år nu i augusti och det firades i spöregnet med sommarfest. Men alla satt mest och tryckte, fikade och pratade under en platstak och drog en lättnadens suck, när fröknarna sa: "Nu är det ok att vilja gå hem, för det tänker vi göra." Varpå alla flydde till sina bilar. Men det var kul att socialisera med byfolket och inse att folk är som folk är mest. Jag har fått en riktigt bra känsla när det kommer till dagis. Mycket tack vare att det är jätterara fröknar och att de har skyhöga ambitioner för barnens bästa.

När den här killen gråter, då blöder mitt hjärta.

En helt vanlig måndag

Idag har solen skinit och vi har varit ute nästan hela dagen. Bara inne för mat egentligen. Saker och ting blir ju nästan löjligt lätta, när det är fint väder. Inga galonisar eller regnkalla händer, som det gör extra ont att få skrapsår på. Vår tomt är över 4000 kvm stor och största delen är ogräs/gräsmatta, men en del är skog och sen fortsätter skogen, men det är en bonde som äger den marken.

Idag gick jag, barnen och katten på tur till vår lilla skog och hittade massa lingon och konstiga svampar. Lingonen var inte helt mogna, men om jag orkar ska jag gå och plocka dem och göra sylt. Så kan man ju leka självförsörjande i alla fall.

Sibell brukar vara lite svår att få med sig ut. Hon gillar verkligen att leka på sitt rum och hålla på med sina små grejer. Fast när hon väl kommit ut, är hon nästan alltid i full fart med sång och trädklättring.



Titta noga, för det är lingon bland mossan.

Om inte...

Sibell hade blivit sjuk, hade jag just nu varit på Sakura i Stockholm, sjungit mig hes på karaoke och haft grymt roligt. För idag är det Malins möhippa. Johan är uppe på Calles svensexa och planen var att vi skulle ha åkt upp igår, lämnat Sibell hos sin kompis Dina i Tallkrogen. Pontus och mormor skulle få vara på tu man hand och öva lite. Pontus har inte sovit ifrån mig och Johan sen han var 10 månader. Det har bara inte blivit så. Och nästa helg är bröllopet, då ska mamma ha hand om båda barnen själv.

Men eftersom Sibell har legat med feber och varit ganska dålig, så kändes det inte helt rätt att sticka iväg 30 mil och hoppas på det bästa. Lite tur var det väl, eftersom natten var av den röviga sorten. Sibell hostade och Pontus kunde inte sova på grund av snor. Så jag har sprungit mellan barnen och sen gick vi upp vid sex imorse. Som tur är har mamma varit här, annars hade det varit meltdownläge.

Åh, jag vill sitta på Sakura. Köra Madonnalåtar och skåla bubbel med Malin...

3 dagar sen vare kört

Jag har läst om det på facebook. Folk som statusradar:" Efter två dagar på dagis; VAB." Losers, har jag tänkt. Och nu, får jag leva efter mitt favoritordspråk: Vissa straffar gud med detsamma. För igår kväll började Sibell att hosta, sen kom snoret, huvudvärken, frossan och till sist febern. Så nu sitter vi här. Det enda positiva i att vara arbetslös är väl att man slipper vabba.

Lilltösen låg däckad i soffan från fyra till åtta. Hon va lycklig i feberdimman och sa: Mamma, jag har fått se tre filmer!

Så billiga i drift

Våra barn kräver inte mycket. De hoppar högt av glädje om de får en skål frysta ärtor till efterrätt.



Idag har de varit själva på dagis. Först när Johan lämnade, så blev Pontus lite ledsen, men när han ringde efter en stund och kollade läget, då stod Pontus och dansade. Sen flöt allt på bra, tills en annan inskolningsunge började gråta efter sin mamma, då kunde inte Pontus stå emot, utan blev också ledsen. Så då åkte Johan till dagis, han var väl där efter 10 minuter och då var allt bra igen.

Sibell däremot, hon tar dagiset till sitt hjärta. Och om jag jämfor med Ängen, där hon gick tidigare, verkar fröknarna på Linnéa, vara lektanterna från paradiset. De är med och leker troll, jagar barnen och klär ut sig. Hoppas att det inte bara är nyhetens behag.

Inskolningsproffs

Jag är så överflödig. Idag skickade Johan hem mig från dagis. Han tycker att jag skjåpar mig kring barnen. Ujar mig och har mig. Barnen är så bra. Sibell har varit själv på sin avdelning hela dagen idag och Pontus är mer eller mindre självgående.

Jag som har haft förhöjd puls i veckor över detta. Drömt att Pontus ska skrika MAMMA-MAMMA-MAMMA. Och att jag ska ta med mig honom hem igen. Ansöka om vårdnadsbidrag och bara vara en sån där morsa, som aldrig klipper bandet till sin stackars son. Kräva att han bor hemma forever, kallar mig mor, inte har några normala vänner och klipper mina tånaglar osv.

Tack och lov, att det inte blev så...

Kusinerna: WE MISS YOU!!

Släkten

Idag har vi varit på släktträff i Frödinge. Massa folk jag aldrig sett, folk från USA och så flera av mina vänner som jag har känt hela livet.

Barnen hade leksällis och jag och Johan turades om att springa efter Pontus. Han klarade sig nästan helskinnad, fast när det nästan var fikadags, då drog han på en vurpa och slog upp läppen. Så då fick vi med oss en kladdkaka och åkte hem istället.

Imorgon är det sista dagen på barnens sommarlov. Tisdag är det inskolningsdags. Jag har ångestklump light i magen. Det är ett kanondagis, som barnen ska borja på. Sibell pratar om att hon minsann ska gå på Vitsippan istället(sitt Tallkrogsdagis) och Pontus kommer jag ha så sjukt svårt att släppa taget om.

Jag kan säga så här: Tack och lov för småstadsdagis. Här får man skola in hur länge man vill. Ingen intensivvariant här inte. Citat dagisföreståndaren: Ni får ta precis så lång tid på er, som ni känner att det behövs.

Vad hon nog inte anar, är att jag kommer sitta bredvid mina barn på dagis, fram tills dess att skolan börjar. Då kommer skolfröken få köra ut mig från klassrummet.

Fattar inte hur jag kunde släppa iväg lillBello, 13 månader gammal, in i käftarna på Tallkrogsdagiset. Hua. Men det var betydligt lättare än nu. Och Pontus är 17 månader. Och en tuffing, men mammahjärtat är så löjligt blödigt.

(räknade om lite; P är ju hela 19 månader!)

Helyllevarningen tjuter

Idag plockade jag och Sibell blåbär i skogen, hon körde av lite KBT i egen regi och adopterade ett litet kryp i skogen. Så hon höll på och klappade det lilla och man kunde inte fatta att hon för en veckan sedan, skrek och hade sig, vid åsynen av sex-åttafotade djur.

Sen bakade vi paj, bjöd grannarna på fika och hade en sagolik dag på landet. Så här skulle man alltid ha det.

Växjö

Så här kul hade vi i bilen igår. På vägen dit körde jag och halvvägs till Hultsfred, möter vi en timmerbil, som tappar en träbit. Träbiten smäller rakt mot vindrutan och det pangade till utav bara helvete i vår bil. Jag blev så himla rädd. Har aldrig varit med om dess like alltså. Som tur är kör vi japanskt, så hela bilen höll...

Vi var aldrig så långt som till Växjö, utan bara en bit utanför Lenhovda, men det var väldigt trevligt. Barnen var glada och badade med min moster Tina. Fast inte Pontus, han ville bara inspektera diverse motorfordon som fanns i ladan. Stack sig på en geting gjorde han också.

Mamma körde hem och då slaggade barnen in.

En riktig mellandag

Johan åkte tidigt som attan till Stockholm för lite jobb. Tråkigt nog tog han med sig datorn och jag är inte så förtjust i att blogga från telefonen. Men ett litet inlägg kan jag plita ihop.

Jag och Pontus åkte till mamma i förmiddags, sen åt vi lunch där allihop och gick sen på Astrid Lindgrens värld hela eftermiddagen. Det var fint väder och barnen var glada, vilket brukar göra att allt blir bra.

Som tur är har mamma semester, så jag fick med mig henne ut till Tomtebo på övernattning, så slipper jag sova själv med barnen. Antagligen kommer Johan hem redan imorgon, så då är flocken samlad igen. Gillar inte när vi är splittrade.

Men oavsett när johan kommer, åker jag, mamma och barnen till Växjö och hälsar på min moster och massa ingifta kusiner. Roadtrip!

En sån där date

Sibell stannade hos mormor efter kontraktskrivningen och ska sova där inatt. Så när Pontus hade lagt sig vid sju, käkade jag och Johan värsta sillunchen till middag. Lite folköl och brännvinsost på det, så hade man värsta gourmetkäket. Så vi satt och pratade i säkert en halvtimme, utan avbrott. Sen blev vi rastlösa och var tvungna att göra allt annat. Typ blogga...

Tomtebo är nu vårt

Idag köpte vi Tomtebo av mamma. Det har inte blivit av att vi skrivit på alla papper förrän nu. Det var lite enklare nu, än när vi köpte Kulstötarvägen. Då satt vi hos banken och det var högtidligt värre. Idag hade mamma skrivit ut massa papper, som vi skrev på hemma hos henne och fick bevittnade av våra släktingar, som var på fika.

Så nu är detta kråkslott, vårt helt egna. Inte en endaste skruv är någon banks, utan helt vårt. Undrar dock hur länge det håller i sig, med tanke på allt som vi vill renovera.

Detta ska bli östra Smålands mest besökta gästhus.

Där borta ser man våra kära grannar; Caroline och Rickards hus. Tack och lov för grannar säger jag bara.

Så var vi själva igen

Efter lunch åkte farmor och farfar vidare mot Västervik. Det var supermysigt att ha dem här och jag hoppas verkligen att de kommer snart igen. Visserligen kommer vi vara ständiga inventarier i Stockholm, så förhoppningsvis träffar vi dem tidigare än deras nästa besök här

Fick lite trevliga presenter. Bla fick Pontus ett par handstickade sockor, som farmor köpte på Bullerbyn. Sen fick jag och Johan ett superfint glasfat, som hon fyndade på en loppis i stan.

5 Bjurlingar

Lile plutten

Amen va gölle han är. Vår lille Pontus. Han är så bra nu. Fortfarande vild och oförsiktig. Men han har fått oförtjänt mycket kritik här på bloggen. Det har varit lite tufft, stundtals att hänga med i alla turer. Han slår sig, ramlar ner för stentrappor, går rakt in i bordskanten, snubblar på sina stora fötter och har ett ganska begränsat ordförråd. Men han är så himla go.



Pontus ordslista
mamma-mamma
babba- pappa
gagga- flagga
gagga- kaka
gagga- fluga
a-a- flygplan
dudu- bil
mmmm-kossa
titti- pippi långstrump
titti- fåglar
bebe- Sibell

Sommarens sista besök

Igår kom Johans föräldrar på besök och stannar till imorgon. Så idag har vi visat dem vår bondgård, där vi hämtar ägg, varit till riktiga Bullerbyn, fikat hos min mamma och kollat lite loppisar.

Riktiga Bullerbyn. Alltså jag ger den 2/5 på skalan. Inte något direkt att hänga i granen, men som tur var kostade det bara 30 kr för hela familjen. Så vi kan ta den uteblivna peppen. Allt kan ju inte va som Astrid Lindgrens värld, Kolmården och Skansen.

Just nu ångrar jag mest att jag inte slog till på en grej på loppisen. Gräma!

Lite bilder från dagarna

Vi har satsat stenhårt på att könsdefiniera våra barn. Och jag tycker att dessa bilder, visar på att vi har lyckats riktigt bra. Tyvärr är väl Sibell i gränslandet, på den sista bilden. Hoppa i höet, är kanske lite väl grabbigt.

Pontus älskar, älskar och älskar att sitta i vår bil. Eller i vilken bil som helst. Hjul, ratt och spakar, sen är han så nöjd.


Här visar Sibell sitt rätta jag; prinsessan. Hon går helt in i rollen och får till och med ett annat minspel, när hon är utklädd




Nej, jag inser att man har bekräftat fel beteende när det ser ut så här. Klappat och hejat, när Pontus kört runt med en bil och oat och aat, när Sibell kommer utklädd. Shame on us.

Fast nu kommer jag på; när Pontus kommer i Sibells Askungenklänning, då oar och aar jag också. Då är han så gööllig!

Dumma lathet

Den här sommaren går till historien, som den sämst dokumenterade i bidväg. Det enda besök, som vi lyckades föreviga, var familjen Öhléns. Här på Astrid Lindgren värld. Men jag ska antagligen vara tacksam för att jag ens har några bilder, eftersom datorn kraschade och med den försvann alla bilder. Vilket, med all världens tur, ju ordnade sig.

Sibell har sovit inne i stan hos mamma, Pontus har sovit hela natten, jag och Johan likaså. Öppet fönster mot kohagen, allt är becksvart och lugnt. Natten på landet, jag måste bara älska den. På tal om Sibell. När man frågar henne, var hon helst vill bo. Svarar hon tveklöst; hos mormor. Får nog ge henne lite tid att vänja sig vid landet. Hon är ett citykid av rang.

Obehagligt

I söndags drog vi till Öland för att hälsa på Peter, Robin och lille Sam. Peters föräldrar har sommarhus i Sandvik. Jättejättefint ställe. Vi fick ett helt eget hus, att sova i. Vilket i vanliga fall, inte brukar vara några problem, men nu sov hela familjen i samma rum och när Sibell kl 05:30, drömde en mardröm, skrek högt, så vaknade Pontus och fick syn på hela familjen. Vilket gjorde att han inte ville sova mer, utan leka. Så det var bara att masa sig upp.

Men det var inte det som föranledde rubriken. Utan på måndagen, drog vi vidare till Kalmar, för att gå på Kalmar slott. De har prinsessguidade slottsvandringar och kostymkammare för barn med prinsesskläder och Sibell älskar ju allt som har med prinsessor att göra, så det var som gjort för en regnig dag.

Det obehagliga som hände var följande och jag vet inte om jag överreagerade. I alla fall:

Jag och Sibell är inne i kostymkammaren/pysselrummet/presentshopen, ett ganska stort rum på 70 kvm ungefär. Vi står nära en slags modellbyggnad över Kalmar slott. Den står i barnhöjd, så det är inte något som ej får röras, men viss försiktighet anses nog lämplig.

In kommer dansk familj, med två pojkar 3 och 5 år-ish. Den treåriga pojken håller sin pappa i handen och de står precis bredvid modellslottet. Pojken tar tag i ett torn och RÅKAR tappa det i golvet. Det går inte sönder och ingenting allvarligt hände med tornet. Men pappan, rycker tag i sonen och slår honom skithårt på pojkens hand. Det låter verkligt högt av smällen. Pojken börjar gråta, men pappan gör ingenting. Han förklarar inte för pojken, han tittar inte på pojken, han bara håller honom i handen. Pojken gråter högt. Och mamman, den fega jäveln gör inte heller något.

Jag blir så fruktansvärt illa berörd. Det knyter sig i min mage och jag väntar på att någon ska säga något. Men ingen gör det. Så när pappan går förbi mig säger jag: It is forbidden by law in Sweden to hit your child. Och han svarar: I know. Sen går han vidare.

Jag börjar storlipa, för jag tycker så sjukt synd om pojken. Sibell och jag är själva, för Johan och Pontus var utanför i lekparken, så Sibell undrar varför jag gråter. Jag förklarar och allt blir bara sorg.

Jag hade velat göra något mer. Kidnappa sonen. Slå pappan. Slå mamman. Förbannade människor som är så urbota elaka.

Längsta inlägget i bloggens historia. Vet inte om jag lyckas återge situationen, men det var något jag behövde älta av mig.

Bullmorsa

Eftersom vi skulle få storbesök idag, bakade jag och Sibell bullar i förmiddags. Pontus, var mest intresserad av att äta socker och smör. Men det blev kanonfina bullar och för första gången sen jag flyttade hemifrån, behövde jag inte knåda degen för hand. För vi har köpt en superfin hushållsmaskin. En Ankarsrum, för er som är insatta.



Besöket: Min kompis Frida, hennes kille Erik, deras lilla dotter Liv och Malin och hennes tvåmånader gamla tvillingsöner. Det går inte att säga något annat än: All respekt till tvillingföräldrar. OMG!

Pontus, innan sovdags, i sin första egna pyjamas. Han har bara ärvt Sibells gamla, men från och med den storlek han har nu, finns bara nattlinnen att ärva. Han tyckte att han var så stilig, gick runt och visade upp sig. Pussunge!!

Inte bara harig

Sibell går inte bara omkring och är rädd för spindlar. Hon har även börjat ta kort. Än så länge har hon bara en trasig, men snygg, gammal kamera. Hon går runt och ber folk posera.


I eftermidddags åkte Sibell in till min mamma, för att tillsammans med henne, gå på bio for the very first time. Spöket Laban. Sen blev det övernattning också. Har vi otur, kommer hon hem och är livrädd för spöken också. Så då får hon väl flytta till mormor, för i den nybyggda läggan finns varken spindlar eller spöken.

Nya skräcken

Igår blev Sibell, helt plötsligt, livrädd för småkryp. Hon gallskrek, så fort hon såg en spindel, eller om en myra kröp över hennes skor. Sen räckte det om någon sa, att de hade sett en spindel tidigare. Hon blev bara livrädd.

Vi försökte prata med henne, om varför hon helt plötsligt tyckte att det var så läskigt, men det enda som kom fram var att, barntvserien, med namnet Småkryp, var otäckt och alltså även riktiga kryp. Tilläggas bör; det är oerhört harmlöst animerade flugor, nyckelpigor, skalbaggar och en spindel, som har huvudrollerna i denna serie.

Så tack till Barnkanalen. Vi kommer nu att få ett mycket tufft liv på landet.