Obehagligt

I söndags drog vi till Öland för att hälsa på Peter, Robin och lille Sam. Peters föräldrar har sommarhus i Sandvik. Jättejättefint ställe. Vi fick ett helt eget hus, att sova i. Vilket i vanliga fall, inte brukar vara några problem, men nu sov hela familjen i samma rum och när Sibell kl 05:30, drömde en mardröm, skrek högt, så vaknade Pontus och fick syn på hela familjen. Vilket gjorde att han inte ville sova mer, utan leka. Så det var bara att masa sig upp.

Men det var inte det som föranledde rubriken. Utan på måndagen, drog vi vidare till Kalmar, för att gå på Kalmar slott. De har prinsessguidade slottsvandringar och kostymkammare för barn med prinsesskläder och Sibell älskar ju allt som har med prinsessor att göra, så det var som gjort för en regnig dag.

Det obehagliga som hände var följande och jag vet inte om jag överreagerade. I alla fall:

Jag och Sibell är inne i kostymkammaren/pysselrummet/presentshopen, ett ganska stort rum på 70 kvm ungefär. Vi står nära en slags modellbyggnad över Kalmar slott. Den står i barnhöjd, så det är inte något som ej får röras, men viss försiktighet anses nog lämplig.

In kommer dansk familj, med två pojkar 3 och 5 år-ish. Den treåriga pojken håller sin pappa i handen och de står precis bredvid modellslottet. Pojken tar tag i ett torn och RÅKAR tappa det i golvet. Det går inte sönder och ingenting allvarligt hände med tornet. Men pappan, rycker tag i sonen och slår honom skithårt på pojkens hand. Det låter verkligt högt av smällen. Pojken börjar gråta, men pappan gör ingenting. Han förklarar inte för pojken, han tittar inte på pojken, han bara håller honom i handen. Pojken gråter högt. Och mamman, den fega jäveln gör inte heller något.

Jag blir så fruktansvärt illa berörd. Det knyter sig i min mage och jag väntar på att någon ska säga något. Men ingen gör det. Så när pappan går förbi mig säger jag: It is forbidden by law in Sweden to hit your child. Och han svarar: I know. Sen går han vidare.

Jag börjar storlipa, för jag tycker så sjukt synd om pojken. Sibell och jag är själva, för Johan och Pontus var utanför i lekparken, så Sibell undrar varför jag gråter. Jag förklarar och allt blir bara sorg.

Jag hade velat göra något mer. Kidnappa sonen. Slå pappan. Slå mamman. Förbannade människor som är så urbota elaka.

Längsta inlägget i bloggens historia. Vet inte om jag lyckas återge situationen, men det var något jag behövde älta av mig.