Närproducerat

Idag har vi plockat kantareller och blåbär skogen. När det kommer till kantareller, blir jag ha-galen, så det var inte tanken på att dela med mig. Utan när Johan var och handlade, då rensade och stekte jag svampen, la den andaktningsfultl på en knäckemacka och åt upp allt själv. Det är gott. Gott. Gott.

Efter Pontus lur, drog jag barnen i skrindan bort till bondgården och köpte ägg.

Nu ikväll har vi haft våra fina grannar på middag, då fick barnen närproducerat och närslaktad gris i form av grillkorv. Till efterrätt blev det glass, tillverkad på bygden. Så även, om vi bor långt från någon metropol, så finns det finfin mat att hämta. Gjord alldeles runt knuten. Låter helhylle, men det är sånt som får mig att känna att vi gjort helt rätt med flytten.

Att vi sen har en fluginvasion, det är bara att förtränga.

Tidig morgon

Idag var det min tur att gå upp med barnen. Det innebar 06:45. Igår morse tyckte Pontus att morgonen började 05:43, men då var det Johans problem.

Natten i övrigt, var väl av den halvröviga sorten. Pontus vaknade vid 22 och kunde inte somna om förrän han fick välling. Det var ju inget jätteproblem, för vi hade ju inte gått och lagt oss. Men sen vaknade han igen vid tre-tiden och då skulle det vara välling, vara vaken i 45 minuter och larva runt. Han verkar tro att han är 7 månader och har en utvecklingsfas. Den enda fasen, jag vill att Pontus ska ha, nattetid, är sova-hela-natten-fasen. Sibell sov dock, men vaknade med ett och ett halvt igenkletat öga. Ögoninflammation. Igen.

Nu ska jag trolla fram en frukost och eftersom det är helt länsat i kylskåpet, kanske det inte blir den mest nyttiga. Typ rostmackor och marmelad.

Då kör vi

Med ny dator, nytt bredband, nytt hus osv så ska jag försöka få igång bloggen igen. Det har strulat med det mesta datorrelaterade här, sen flytten. Det värsta var, när jag kommer ner en morgon och Johan säger: Jag har goda och dåliga nyheter. De goda är; bredbandet har kommit igång. De dåliga; laptopen har kraschat. Det som jag tidigare bara har hört drabbat andra. Men alla bilder, Sibells filmer och allt annat schmack, lyckades Johan, med hjälp av datagenivänner, rädda. Halleluja!!

Det har varit hektiska veckor på Tomtebo. Besöken har avlöst varandra och det var nog lite räddningen för mig och Johan. För jag kan inte säga att flyttidén har känts 100% varje sekund. Men nu börjar det faktiskt bli lite lugnare och jag uppskattar lugnet, den galet rena luften, skogen och faktiskt mörkret.

Sen kanske vissa gamla Vimmerbybekanta, tycker att jag är psyko, eftersom jag nästan överfaller dem och pratar sönder dem. Har ett uppdämt pratbehov.

Här är lite bilder från det nästan färdiga köket. Saknar lite färg på väggar och lister. Tapet på två väggar och några hyllplan, men nästan färdigt.


Bästa Tomtebobarnen

Nytt hem

Det är inte helt lätt att byta boende. Det är helt nya bekymmer och glädjeämnen. I Tallkrogen: avgaser från Nynäsvägen, massvis med underbara grannar, liten tomt med full insyn och närhet till fina fina Stockholm och alla kompisar.

På Tomtebo: svårt att sammanfatta de första dagarna, men ungefär så här här det varit.

Oro för att den egna brunnen ska sina, då vi fyllt barnens pool. Sen började vattnet grumla och se alldeles gult ut. Men det ordnade sig och nu är det kristallklart och helt fantastisk gott.

Stått och väntat på att en huggorm skulle kräla fram från sitt bo nedanför vår altan och precis när jag skulle hugga huvet av den visade det sig vara en söt liten ödla. Som självklart fick leva.

Haft noll mottagning på min älskade telefon pga åska. Men lyckan när 3Gteckningen kom tillbaka för en stund sen var total.

Kartonger står mig upp i halsen, men vi har stuckit iväg och badat för att få pauser och Vimmerbytrakten har ju helt suveräna badplatser.

Så delvis saknad av Tallis, men känslan är ändå att detta kommer bli bra. Nu ska vi få besök från några av våra bästa bästa vänner. Längt!!

Vimmerby

Nerresan gick bra och vi drog direkt ut till Tomtebo för att visa barnen, mest Sibell kanske, allt som blivit anorlunda i och med renoveringen. Sen drog vi ut till vårt favoritbad och badade innan vi åkte in till mammas lägenhet. Pontus var då sekunder från att gå in i övertrötthetens förbannade land, så han fick gå och lägga sig utan middag, dock med välling, i magen.

Det känns lite småkonstigt att vi faktiskt har flyttat nu. Lite läskigt och definitivt. Fram tills sekunden vi körde in på uppfarten till Tomtebo har det varit en abstrakt känsla av förändring. Nu är det väldigt, väldigt konkret.

Is i magen, andas djupt och inte göra för stor grej av detta.

Sibell och hennes favvogrej just nu; en liten fläkt.

På väg

Sitter i bilen med hela familjen, äntligen på väg. Natten hos C och M gick helt ok. Sibell hade svårt att somna, men sov sedan hela natten. Pontus däremot somnade som en stock, men tyckte istället att det lämpade sig att ligga och öva på att prata mellan tolv och kvart över två. Men jag är så oerhört tacksam gentemot Calle och Malin som låtit oss invadera deras hem och kylskåp.

Flyttfirman skötte sig exemplariskt och tömde huset på tre timmar ungefär. Känns skönt att hela det momentet är förbi och nu vill jag aldrig flytta igen.

Det kändes vemodigt att krama Annika och Jennie hej då, men förhoppningsvis kommer de ner och hälsar på med alla barnen.

Så nu är det livet på landet som gäller för oss. Pepp!

Linslus

Pontus kollar Teletubbies. Han älskar Teletubbies

Sen påkallar jag hans upmärksamhet och när han ser en Iphone, så blir han så här glad. Pontus älskar Iphones.


Nu ska jag på ett viktigt och livsfarligt uppdrag. Uppe på vinden står det kvar tre tunga jävla kartonger. Dessa måste packas om, annars orkar vi inte lyfta ner dem. Uppe på vinden finns även ett getingbo, vilket jag upptäckte igår. Så nu ska jag upp och röra mig väldigt långsamt.

Sibell fick ett litet solsting, och däckade med feber i sovrummet. Så jag hoppas hon piggar på sig under luren.

Alla mina små får är hemma igen

Johan och Sibell är hemma igen. Tack och lov. Tur är att Pontus har varit med mig dessa två Sibell-lösa dagar. Båda barnen behövs för att hemmet ska kännas komplett. Och en Johan såklart.

Grannkompisen Dina har varit över och lekt, med de enda leksakerna, som jag inte har packat: två Barbies.


Så nu kör vi ett sista packrace. Inatt: sista natten i huset. Imorgon kväll invaderar vi Calle och Malin en natt, sen min mamma en natt och från fredag: Tomtebo!!

Börjar ana ett slut

Nu börjar det bli dags att packa det sista. Det där krimskramset som bara ligger på ett ställe och inte har någon riktig plats. Det som kommer packas upp på Tomtebo och inte hitta sin riktiga plats där heller. Det som gör att vi inte har Feng Shoi, som min granne Jennie säger, här hemma.

Vårt hem nu.


Den här familjen har redan packat klart.


Tog antagligen den sista Tallkrogspromenaden imorse. Jag är mycket för att bada i nostalgi just nu. Sista gången jag handlar på Apoteket i Gubbängen. Sista gången jag andas in avgaserna från Nynäsvägen. Som boendes i eget hus alltså. Calle och Malins gillestuga ligger ju pyrt till. Vi kommer få bita oss i knogarna för att inte våldgästa dem för ofta.

Lite mycket nu

På torsdag går flytten från Tallkrogen. Så nu är Sibell ute i Rotebro hos farmor och farfar. Johan är nere på Tomtebo för att röja i ordning huset efter renoveringen. Jag och Pontus, vi är kvar i stan och packar för allt va vi hinner.

Så bloggandet hamnar jättejätte långt ner på priolistan. Därför tänkte jag bara skriva och berätta följande:
När bredbandet är installerat och vi har fått upp datorn på Tomtebo, då kör vi igen. Fast mindre förorsthäng, mycket mycket mer renovering och kohage.

Hörs snart då.

En liten grej bara.

Sibell fyllde fyra igår. Fyra! Hon är så stor nu. Inte alls någon lite treåring längre. Hon älskade sin födelsedag. Gav den två tummar upp. Bästa bästa Bello.

Något sjåpig

Idag har Johan varit i Göteborg hela dagen. Imorse gick jag, Annika och alla barnen till Flygplansparken. Allt var frid och fröjd, tills Sibell sprang och ramlade. Hon skrapade upp handflatorna lite grann. Och efter det har hon, utan överdrift, inte rört sina händer.

Hon har hållt dem framför sig, lätt stängda och inte kunnat göra någonting. Alltså visst, jag kan förstå att det gör ont och svider, för det är lite uppfläkt på två ställen, men inte något allvarligt alls. Problemet är, att jag blir så provocerad av att hon är så himla sjåpig. Så jag försöker förklara att det är ganska larvigt att sitta med stelopererade händer, bara för ett skrapsårs skull.

För att ni ska förstå vidden av hennes icke-rörelse:
Vi gick över till kusinerna efter middagen. Malin serverade glass till barnen, men eftersom Sibell inte kunde hålla i skeden, åt hon inte. Min dotter som är en sweettooth av rang.

Ja ja.