Idag har jag varit med Pontus på dagis hela dagen. Eftersom de var hemma fredag och måndag, så hamnade Pontus lite ur sin goda dagisfas och igår när Johan var där, så var det en hel del separationsångest. Idag gick det ganska bra, men det berodde ju på att jag var där hela tiden. För så fort något annat barn grät, så grät Pontus.
Men imorgon är det hårda tag som gäller, för då ska Pontus lämnas mellan 10-14 om allt går bra. Jag kan inte komma ifrån känslan, att om han är ledsen, så sviker vi honom, om vi inte hämtar och tröstar på en gång. Eller så måste jag bara skola in honom i livets brutala skola. Jag tycker det är riktigt svårt.
Barnens dagis fyller 2 år nu i augusti och det firades i spöregnet med sommarfest. Men alla satt mest och tryckte, fikade och pratade under en platstak och drog en lättnadens suck, när fröknarna sa: "Nu är det ok att vilja gå hem, för det tänker vi göra." Varpå alla flydde till sina bilar. Men det var kul att socialisera med byfolket och inse att folk är som folk är mest. Jag har fått en riktigt bra känsla när det kommer till dagis. Mycket tack vare att det är jätterara fröknar och att de har skyhöga ambitioner för barnens bästa.
När den här killen gråter, då blöder mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar