Det är sju veckor kvar till den 17 januari. Någon gång i de datumkrokarna kommer Sibell att få ett syskon. Jag har fram tills, ungefär nu, tyckt att det känns bra att det är ett par månader kvar, innan vi blir tvåbarnsföräldrar. Lite tid att njuta av lugnet och att bara få sova på nätterna och inte behöva tänka på såriga brötvårtor, konstiga hormonplitor och annat spädbarnsrelaterat.
Men det är som om att bebisen i magen, inte riktigt håller med. Eller jag kanske inte ska skylla på bebisen, utan det är väl snarare min illasinnade livmoder, som tycker att jag ska göra aboslut ingenting. Inte ens sova på nätterna. För den håller på med sammandragningar och med att göra ont, ont, ont. Och ingenting verkar göra så den lugnar ner sig.
Så min favoritmånad på året, som snart börjar, verkar inte alls bli fylld med mysiga julmarknader och trevligt julpyssel och pulkaåkning, utan stillasittande, icke-städande, icke-promenerande och icke-icke. Så nu ska jag genomgå någon slags personlighetsförändring, så jag kan njuta av detta. För jag kan ju liksom inte göra så mycket annat. PÄCK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar