Idag har vi haft en sån där ohärlig dag. Pontus har haft en omättningsbart närhetsbehov. Sibell har haft en utsökt förmåga att sätta sig på tvären. Johan har jobbat med hantverkarna ute på gästhuset. Jag har varit "en tråkig mamma", enligt Sibell. Och jag klandrar henne inte, för jag har tjatat och gnatat och gnällt och surat. Som tur är inte hela dagen, men kanske en större del.
Fast nu känns det bättre. Barnen sover, jag har fått dammsuga, vilket inte har varit möjligt sen i fredags (hör och häpna), för dammsugarpåsen var knökfull och vi hann inte köpa, innan den enda affären som saluför Mielepåsar i den här stan, stängde i lördags och sen har vi ju även söndagsstängt. Men idag, fick min svarta lilla hjälte, svepa fram över de vitlackade plankorna igen. Frid och fröjd.
Imorgon ska Sibell till dagis, Pontus får en dag till att bli av med sitt hostande och snorande. Jag undrar om han någonsin kommer att bli helt inskolad. Svårt när de bara får gå tre dagar i veckan, för det blir inte någon kontinentuerlighet, eller vad det nu heter...
(Vi måste börja prenumerera på dagstidning, så man får någon slags intellektuell stimulans.)
Annars glädjs jag åt att Mia Skäringer har börjat blogga igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar