Just nu är Sibell verkligen inne i en upp-och ner fas. Ena sekunden är hon världens lugnaste och gladaste, som leker och pysslar för sig själv. Andra sekunden är det trots och fröken Tvärtemot. Igår när jag hämtade henne på dagis, fick jag för första gången uppleva hur det är att försöka få hem en unge, som verkligen inte vill gå hem. Hon bara skrek och slingrade sig. Jag fattar inte hur en människokropp kan bli så lealös. Hon bara vred sig och var så jävla arg, rent ut sagt. Men efter att ha lockat med bad och film, så gick allt helt plötsligt över.
När jag var liten, skulle jag ha gjort vad som helst, för att få ha gått hem först av alla barn, men Sibell är inte av samma åsikt.
Annars är det så himla spännande att prata med Sibell just nu, för fantasin är oändlig. När man frågar henne, vad poliser jobbar med, så får man svaret: De håller på med dockor, rosa dockor. Eller så kommer det väldigt ofta rosa krokodiler på besök, och de har alltid med sig presenter. Nu har hon även hittat på ord, som jag inte riktigt har förstått vilken innebörd de har; kollodator och kallenk. Kollodatorn är lite olika saker, ibland en telefon, ibland ett litet plasthus. Kallenk pratar hon mest om, men visar sällan vad det är.
Och Pontus, han är världens snällaste bebis. Bara sover och myser. Och när han gnäller, så ger man honom bara massa kramar, då slutar han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar