I morse när jag skulle plocka upp Pontus, var det en otrevlig överraskning att inse att han hade kräkts. Ett riktigt ojippi gick genom min kropp. Tack och lov att han är min son, för jag är inte helt opåverkbar, när det kommer till just kräk. Såg framför mig, hur dagen skulle se ut. Men peppar, peppar, så har ingen mer spytt. Håller tummarna för att det håller i sig.
Men det finns ju ingen åkomma, som kan framkalla så mycket psykosomatik. Jag har ju känt efter hela dagen: mår jag illa? När Sibell har hostat, har jag nästan kastat mig efter kräkhinken, för att fånga det inbillade kräket.
Morgon i soffan, utan välling idag, men med blåbärssoppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar