Så var vi själva igen

Efter lunch åkte farmor och farfar vidare mot Västervik. Det var supermysigt att ha dem här och jag hoppas verkligen att de kommer snart igen. Visserligen kommer vi vara ständiga inventarier i Stockholm, så förhoppningsvis träffar vi dem tidigare än deras nästa besök här

Fick lite trevliga presenter. Bla fick Pontus ett par handstickade sockor, som farmor köpte på Bullerbyn. Sen fick jag och Johan ett superfint glasfat, som hon fyndade på en loppis i stan.

5 Bjurlingar

Lile plutten

Amen va gölle han är. Vår lille Pontus. Han är så bra nu. Fortfarande vild och oförsiktig. Men han har fått oförtjänt mycket kritik här på bloggen. Det har varit lite tufft, stundtals att hänga med i alla turer. Han slår sig, ramlar ner för stentrappor, går rakt in i bordskanten, snubblar på sina stora fötter och har ett ganska begränsat ordförråd. Men han är så himla go.



Pontus ordslista
mamma-mamma
babba- pappa
gagga- flagga
gagga- kaka
gagga- fluga
a-a- flygplan
dudu- bil
mmmm-kossa
titti- pippi långstrump
titti- fåglar
bebe- Sibell

Sommarens sista besök

Igår kom Johans föräldrar på besök och stannar till imorgon. Så idag har vi visat dem vår bondgård, där vi hämtar ägg, varit till riktiga Bullerbyn, fikat hos min mamma och kollat lite loppisar.

Riktiga Bullerbyn. Alltså jag ger den 2/5 på skalan. Inte något direkt att hänga i granen, men som tur var kostade det bara 30 kr för hela familjen. Så vi kan ta den uteblivna peppen. Allt kan ju inte va som Astrid Lindgrens värld, Kolmården och Skansen.

Just nu ångrar jag mest att jag inte slog till på en grej på loppisen. Gräma!

Lite bilder från dagarna

Vi har satsat stenhårt på att könsdefiniera våra barn. Och jag tycker att dessa bilder, visar på att vi har lyckats riktigt bra. Tyvärr är väl Sibell i gränslandet, på den sista bilden. Hoppa i höet, är kanske lite väl grabbigt.

Pontus älskar, älskar och älskar att sitta i vår bil. Eller i vilken bil som helst. Hjul, ratt och spakar, sen är han så nöjd.


Här visar Sibell sitt rätta jag; prinsessan. Hon går helt in i rollen och får till och med ett annat minspel, när hon är utklädd




Nej, jag inser att man har bekräftat fel beteende när det ser ut så här. Klappat och hejat, när Pontus kört runt med en bil och oat och aat, när Sibell kommer utklädd. Shame on us.

Fast nu kommer jag på; när Pontus kommer i Sibells Askungenklänning, då oar och aar jag också. Då är han så gööllig!

Dumma lathet

Den här sommaren går till historien, som den sämst dokumenterade i bidväg. Det enda besök, som vi lyckades föreviga, var familjen Öhléns. Här på Astrid Lindgren värld. Men jag ska antagligen vara tacksam för att jag ens har några bilder, eftersom datorn kraschade och med den försvann alla bilder. Vilket, med all världens tur, ju ordnade sig.

Sibell har sovit inne i stan hos mamma, Pontus har sovit hela natten, jag och Johan likaså. Öppet fönster mot kohagen, allt är becksvart och lugnt. Natten på landet, jag måste bara älska den. På tal om Sibell. När man frågar henne, var hon helst vill bo. Svarar hon tveklöst; hos mormor. Får nog ge henne lite tid att vänja sig vid landet. Hon är ett citykid av rang.

Obehagligt

I söndags drog vi till Öland för att hälsa på Peter, Robin och lille Sam. Peters föräldrar har sommarhus i Sandvik. Jättejättefint ställe. Vi fick ett helt eget hus, att sova i. Vilket i vanliga fall, inte brukar vara några problem, men nu sov hela familjen i samma rum och när Sibell kl 05:30, drömde en mardröm, skrek högt, så vaknade Pontus och fick syn på hela familjen. Vilket gjorde att han inte ville sova mer, utan leka. Så det var bara att masa sig upp.

Men det var inte det som föranledde rubriken. Utan på måndagen, drog vi vidare till Kalmar, för att gå på Kalmar slott. De har prinsessguidade slottsvandringar och kostymkammare för barn med prinsesskläder och Sibell älskar ju allt som har med prinsessor att göra, så det var som gjort för en regnig dag.

Det obehagliga som hände var följande och jag vet inte om jag överreagerade. I alla fall:

Jag och Sibell är inne i kostymkammaren/pysselrummet/presentshopen, ett ganska stort rum på 70 kvm ungefär. Vi står nära en slags modellbyggnad över Kalmar slott. Den står i barnhöjd, så det är inte något som ej får röras, men viss försiktighet anses nog lämplig.

In kommer dansk familj, med två pojkar 3 och 5 år-ish. Den treåriga pojken håller sin pappa i handen och de står precis bredvid modellslottet. Pojken tar tag i ett torn och RÅKAR tappa det i golvet. Det går inte sönder och ingenting allvarligt hände med tornet. Men pappan, rycker tag i sonen och slår honom skithårt på pojkens hand. Det låter verkligt högt av smällen. Pojken börjar gråta, men pappan gör ingenting. Han förklarar inte för pojken, han tittar inte på pojken, han bara håller honom i handen. Pojken gråter högt. Och mamman, den fega jäveln gör inte heller något.

Jag blir så fruktansvärt illa berörd. Det knyter sig i min mage och jag väntar på att någon ska säga något. Men ingen gör det. Så när pappan går förbi mig säger jag: It is forbidden by law in Sweden to hit your child. Och han svarar: I know. Sen går han vidare.

Jag börjar storlipa, för jag tycker så sjukt synd om pojken. Sibell och jag är själva, för Johan och Pontus var utanför i lekparken, så Sibell undrar varför jag gråter. Jag förklarar och allt blir bara sorg.

Jag hade velat göra något mer. Kidnappa sonen. Slå pappan. Slå mamman. Förbannade människor som är så urbota elaka.

Längsta inlägget i bloggens historia. Vet inte om jag lyckas återge situationen, men det var något jag behövde älta av mig.

Bullmorsa

Eftersom vi skulle få storbesök idag, bakade jag och Sibell bullar i förmiddags. Pontus, var mest intresserad av att äta socker och smör. Men det blev kanonfina bullar och för första gången sen jag flyttade hemifrån, behövde jag inte knåda degen för hand. För vi har köpt en superfin hushållsmaskin. En Ankarsrum, för er som är insatta.



Besöket: Min kompis Frida, hennes kille Erik, deras lilla dotter Liv och Malin och hennes tvåmånader gamla tvillingsöner. Det går inte att säga något annat än: All respekt till tvillingföräldrar. OMG!

Pontus, innan sovdags, i sin första egna pyjamas. Han har bara ärvt Sibells gamla, men från och med den storlek han har nu, finns bara nattlinnen att ärva. Han tyckte att han var så stilig, gick runt och visade upp sig. Pussunge!!

Inte bara harig

Sibell går inte bara omkring och är rädd för spindlar. Hon har även börjat ta kort. Än så länge har hon bara en trasig, men snygg, gammal kamera. Hon går runt och ber folk posera.


I eftermidddags åkte Sibell in till min mamma, för att tillsammans med henne, gå på bio for the very first time. Spöket Laban. Sen blev det övernattning också. Har vi otur, kommer hon hem och är livrädd för spöken också. Så då får hon väl flytta till mormor, för i den nybyggda läggan finns varken spindlar eller spöken.

Nya skräcken

Igår blev Sibell, helt plötsligt, livrädd för småkryp. Hon gallskrek, så fort hon såg en spindel, eller om en myra kröp över hennes skor. Sen räckte det om någon sa, att de hade sett en spindel tidigare. Hon blev bara livrädd.

Vi försökte prata med henne, om varför hon helt plötsligt tyckte att det var så läskigt, men det enda som kom fram var att, barntvserien, med namnet Småkryp, var otäckt och alltså även riktiga kryp. Tilläggas bör; det är oerhört harmlöst animerade flugor, nyckelpigor, skalbaggar och en spindel, som har huvudrollerna i denna serie.

Så tack till Barnkanalen. Vi kommer nu att få ett mycket tufft liv på landet.

Närproducerat

Idag har vi plockat kantareller och blåbär skogen. När det kommer till kantareller, blir jag ha-galen, så det var inte tanken på att dela med mig. Utan när Johan var och handlade, då rensade och stekte jag svampen, la den andaktningsfultl på en knäckemacka och åt upp allt själv. Det är gott. Gott. Gott.

Efter Pontus lur, drog jag barnen i skrindan bort till bondgården och köpte ägg.

Nu ikväll har vi haft våra fina grannar på middag, då fick barnen närproducerat och närslaktad gris i form av grillkorv. Till efterrätt blev det glass, tillverkad på bygden. Så även, om vi bor långt från någon metropol, så finns det finfin mat att hämta. Gjord alldeles runt knuten. Låter helhylle, men det är sånt som får mig att känna att vi gjort helt rätt med flytten.

Att vi sen har en fluginvasion, det är bara att förtränga.

Tidig morgon

Idag var det min tur att gå upp med barnen. Det innebar 06:45. Igår morse tyckte Pontus att morgonen började 05:43, men då var det Johans problem.

Natten i övrigt, var väl av den halvröviga sorten. Pontus vaknade vid 22 och kunde inte somna om förrän han fick välling. Det var ju inget jätteproblem, för vi hade ju inte gått och lagt oss. Men sen vaknade han igen vid tre-tiden och då skulle det vara välling, vara vaken i 45 minuter och larva runt. Han verkar tro att han är 7 månader och har en utvecklingsfas. Den enda fasen, jag vill att Pontus ska ha, nattetid, är sova-hela-natten-fasen. Sibell sov dock, men vaknade med ett och ett halvt igenkletat öga. Ögoninflammation. Igen.

Nu ska jag trolla fram en frukost och eftersom det är helt länsat i kylskåpet, kanske det inte blir den mest nyttiga. Typ rostmackor och marmelad.

Då kör vi

Med ny dator, nytt bredband, nytt hus osv så ska jag försöka få igång bloggen igen. Det har strulat med det mesta datorrelaterade här, sen flytten. Det värsta var, när jag kommer ner en morgon och Johan säger: Jag har goda och dåliga nyheter. De goda är; bredbandet har kommit igång. De dåliga; laptopen har kraschat. Det som jag tidigare bara har hört drabbat andra. Men alla bilder, Sibells filmer och allt annat schmack, lyckades Johan, med hjälp av datagenivänner, rädda. Halleluja!!

Det har varit hektiska veckor på Tomtebo. Besöken har avlöst varandra och det var nog lite räddningen för mig och Johan. För jag kan inte säga att flyttidén har känts 100% varje sekund. Men nu börjar det faktiskt bli lite lugnare och jag uppskattar lugnet, den galet rena luften, skogen och faktiskt mörkret.

Sen kanske vissa gamla Vimmerbybekanta, tycker att jag är psyko, eftersom jag nästan överfaller dem och pratar sönder dem. Har ett uppdämt pratbehov.

Här är lite bilder från det nästan färdiga köket. Saknar lite färg på väggar och lister. Tapet på två väggar och några hyllplan, men nästan färdigt.


Bästa Tomtebobarnen

Nytt hem

Det är inte helt lätt att byta boende. Det är helt nya bekymmer och glädjeämnen. I Tallkrogen: avgaser från Nynäsvägen, massvis med underbara grannar, liten tomt med full insyn och närhet till fina fina Stockholm och alla kompisar.

På Tomtebo: svårt att sammanfatta de första dagarna, men ungefär så här här det varit.

Oro för att den egna brunnen ska sina, då vi fyllt barnens pool. Sen började vattnet grumla och se alldeles gult ut. Men det ordnade sig och nu är det kristallklart och helt fantastisk gott.

Stått och väntat på att en huggorm skulle kräla fram från sitt bo nedanför vår altan och precis när jag skulle hugga huvet av den visade det sig vara en söt liten ödla. Som självklart fick leva.

Haft noll mottagning på min älskade telefon pga åska. Men lyckan när 3Gteckningen kom tillbaka för en stund sen var total.

Kartonger står mig upp i halsen, men vi har stuckit iväg och badat för att få pauser och Vimmerbytrakten har ju helt suveräna badplatser.

Så delvis saknad av Tallis, men känslan är ändå att detta kommer bli bra. Nu ska vi få besök från några av våra bästa bästa vänner. Längt!!

Vimmerby

Nerresan gick bra och vi drog direkt ut till Tomtebo för att visa barnen, mest Sibell kanske, allt som blivit anorlunda i och med renoveringen. Sen drog vi ut till vårt favoritbad och badade innan vi åkte in till mammas lägenhet. Pontus var då sekunder från att gå in i övertrötthetens förbannade land, så han fick gå och lägga sig utan middag, dock med välling, i magen.

Det känns lite småkonstigt att vi faktiskt har flyttat nu. Lite läskigt och definitivt. Fram tills sekunden vi körde in på uppfarten till Tomtebo har det varit en abstrakt känsla av förändring. Nu är det väldigt, väldigt konkret.

Is i magen, andas djupt och inte göra för stor grej av detta.

Sibell och hennes favvogrej just nu; en liten fläkt.

På väg

Sitter i bilen med hela familjen, äntligen på väg. Natten hos C och M gick helt ok. Sibell hade svårt att somna, men sov sedan hela natten. Pontus däremot somnade som en stock, men tyckte istället att det lämpade sig att ligga och öva på att prata mellan tolv och kvart över två. Men jag är så oerhört tacksam gentemot Calle och Malin som låtit oss invadera deras hem och kylskåp.

Flyttfirman skötte sig exemplariskt och tömde huset på tre timmar ungefär. Känns skönt att hela det momentet är förbi och nu vill jag aldrig flytta igen.

Det kändes vemodigt att krama Annika och Jennie hej då, men förhoppningsvis kommer de ner och hälsar på med alla barnen.

Så nu är det livet på landet som gäller för oss. Pepp!

Linslus

Pontus kollar Teletubbies. Han älskar Teletubbies

Sen påkallar jag hans upmärksamhet och när han ser en Iphone, så blir han så här glad. Pontus älskar Iphones.


Nu ska jag på ett viktigt och livsfarligt uppdrag. Uppe på vinden står det kvar tre tunga jävla kartonger. Dessa måste packas om, annars orkar vi inte lyfta ner dem. Uppe på vinden finns även ett getingbo, vilket jag upptäckte igår. Så nu ska jag upp och röra mig väldigt långsamt.

Sibell fick ett litet solsting, och däckade med feber i sovrummet. Så jag hoppas hon piggar på sig under luren.

Alla mina små får är hemma igen

Johan och Sibell är hemma igen. Tack och lov. Tur är att Pontus har varit med mig dessa två Sibell-lösa dagar. Båda barnen behövs för att hemmet ska kännas komplett. Och en Johan såklart.

Grannkompisen Dina har varit över och lekt, med de enda leksakerna, som jag inte har packat: två Barbies.


Så nu kör vi ett sista packrace. Inatt: sista natten i huset. Imorgon kväll invaderar vi Calle och Malin en natt, sen min mamma en natt och från fredag: Tomtebo!!

Börjar ana ett slut

Nu börjar det bli dags att packa det sista. Det där krimskramset som bara ligger på ett ställe och inte har någon riktig plats. Det som kommer packas upp på Tomtebo och inte hitta sin riktiga plats där heller. Det som gör att vi inte har Feng Shoi, som min granne Jennie säger, här hemma.

Vårt hem nu.


Den här familjen har redan packat klart.


Tog antagligen den sista Tallkrogspromenaden imorse. Jag är mycket för att bada i nostalgi just nu. Sista gången jag handlar på Apoteket i Gubbängen. Sista gången jag andas in avgaserna från Nynäsvägen. Som boendes i eget hus alltså. Calle och Malins gillestuga ligger ju pyrt till. Vi kommer få bita oss i knogarna för att inte våldgästa dem för ofta.

Lite mycket nu

På torsdag går flytten från Tallkrogen. Så nu är Sibell ute i Rotebro hos farmor och farfar. Johan är nere på Tomtebo för att röja i ordning huset efter renoveringen. Jag och Pontus, vi är kvar i stan och packar för allt va vi hinner.

Så bloggandet hamnar jättejätte långt ner på priolistan. Därför tänkte jag bara skriva och berätta följande:
När bredbandet är installerat och vi har fått upp datorn på Tomtebo, då kör vi igen. Fast mindre förorsthäng, mycket mycket mer renovering och kohage.

Hörs snart då.

En liten grej bara.

Sibell fyllde fyra igår. Fyra! Hon är så stor nu. Inte alls någon lite treåring längre. Hon älskade sin födelsedag. Gav den två tummar upp. Bästa bästa Bello.

Något sjåpig

Idag har Johan varit i Göteborg hela dagen. Imorse gick jag, Annika och alla barnen till Flygplansparken. Allt var frid och fröjd, tills Sibell sprang och ramlade. Hon skrapade upp handflatorna lite grann. Och efter det har hon, utan överdrift, inte rört sina händer.

Hon har hållt dem framför sig, lätt stängda och inte kunnat göra någonting. Alltså visst, jag kan förstå att det gör ont och svider, för det är lite uppfläkt på två ställen, men inte något allvarligt alls. Problemet är, att jag blir så provocerad av att hon är så himla sjåpig. Så jag försöker förklara att det är ganska larvigt att sitta med stelopererade händer, bara för ett skrapsårs skull.

För att ni ska förstå vidden av hennes icke-rörelse:
Vi gick över till kusinerna efter middagen. Malin serverade glass till barnen, men eftersom Sibell inte kunde hålla i skeden, åt hon inte. Min dotter som är en sweettooth av rang.

Ja ja.