Om inte...

Sibell hade blivit sjuk, hade jag just nu varit på Sakura i Stockholm, sjungit mig hes på karaoke och haft grymt roligt. För idag är det Malins möhippa. Johan är uppe på Calles svensexa och planen var att vi skulle ha åkt upp igår, lämnat Sibell hos sin kompis Dina i Tallkrogen. Pontus och mormor skulle få vara på tu man hand och öva lite. Pontus har inte sovit ifrån mig och Johan sen han var 10 månader. Det har bara inte blivit så. Och nästa helg är bröllopet, då ska mamma ha hand om båda barnen själv.

Men eftersom Sibell har legat med feber och varit ganska dålig, så kändes det inte helt rätt att sticka iväg 30 mil och hoppas på det bästa. Lite tur var det väl, eftersom natten var av den röviga sorten. Sibell hostade och Pontus kunde inte sova på grund av snor. Så jag har sprungit mellan barnen och sen gick vi upp vid sex imorse. Som tur är har mamma varit här, annars hade det varit meltdownläge.

Åh, jag vill sitta på Sakura. Köra Madonnalåtar och skåla bubbel med Malin...

3 dagar sen vare kört

Jag har läst om det på facebook. Folk som statusradar:" Efter två dagar på dagis; VAB." Losers, har jag tänkt. Och nu, får jag leva efter mitt favoritordspråk: Vissa straffar gud med detsamma. För igår kväll började Sibell att hosta, sen kom snoret, huvudvärken, frossan och till sist febern. Så nu sitter vi här. Det enda positiva i att vara arbetslös är väl att man slipper vabba.

Lilltösen låg däckad i soffan från fyra till åtta. Hon va lycklig i feberdimman och sa: Mamma, jag har fått se tre filmer!

Så billiga i drift

Våra barn kräver inte mycket. De hoppar högt av glädje om de får en skål frysta ärtor till efterrätt.



Idag har de varit själva på dagis. Först när Johan lämnade, så blev Pontus lite ledsen, men när han ringde efter en stund och kollade läget, då stod Pontus och dansade. Sen flöt allt på bra, tills en annan inskolningsunge började gråta efter sin mamma, då kunde inte Pontus stå emot, utan blev också ledsen. Så då åkte Johan till dagis, han var väl där efter 10 minuter och då var allt bra igen.

Sibell däremot, hon tar dagiset till sitt hjärta. Och om jag jämfor med Ängen, där hon gick tidigare, verkar fröknarna på Linnéa, vara lektanterna från paradiset. De är med och leker troll, jagar barnen och klär ut sig. Hoppas att det inte bara är nyhetens behag.

Inskolningsproffs

Jag är så överflödig. Idag skickade Johan hem mig från dagis. Han tycker att jag skjåpar mig kring barnen. Ujar mig och har mig. Barnen är så bra. Sibell har varit själv på sin avdelning hela dagen idag och Pontus är mer eller mindre självgående.

Jag som har haft förhöjd puls i veckor över detta. Drömt att Pontus ska skrika MAMMA-MAMMA-MAMMA. Och att jag ska ta med mig honom hem igen. Ansöka om vårdnadsbidrag och bara vara en sån där morsa, som aldrig klipper bandet till sin stackars son. Kräva att han bor hemma forever, kallar mig mor, inte har några normala vänner och klipper mina tånaglar osv.

Tack och lov, att det inte blev så...

Kusinerna: WE MISS YOU!!

Släkten

Idag har vi varit på släktträff i Frödinge. Massa folk jag aldrig sett, folk från USA och så flera av mina vänner som jag har känt hela livet.

Barnen hade leksällis och jag och Johan turades om att springa efter Pontus. Han klarade sig nästan helskinnad, fast när det nästan var fikadags, då drog han på en vurpa och slog upp läppen. Så då fick vi med oss en kladdkaka och åkte hem istället.

Imorgon är det sista dagen på barnens sommarlov. Tisdag är det inskolningsdags. Jag har ångestklump light i magen. Det är ett kanondagis, som barnen ska borja på. Sibell pratar om att hon minsann ska gå på Vitsippan istället(sitt Tallkrogsdagis) och Pontus kommer jag ha så sjukt svårt att släppa taget om.

Jag kan säga så här: Tack och lov för småstadsdagis. Här får man skola in hur länge man vill. Ingen intensivvariant här inte. Citat dagisföreståndaren: Ni får ta precis så lång tid på er, som ni känner att det behövs.

Vad hon nog inte anar, är att jag kommer sitta bredvid mina barn på dagis, fram tills dess att skolan börjar. Då kommer skolfröken få köra ut mig från klassrummet.

Fattar inte hur jag kunde släppa iväg lillBello, 13 månader gammal, in i käftarna på Tallkrogsdagiset. Hua. Men det var betydligt lättare än nu. Och Pontus är 17 månader. Och en tuffing, men mammahjärtat är så löjligt blödigt.

(räknade om lite; P är ju hela 19 månader!)

Helyllevarningen tjuter

Idag plockade jag och Sibell blåbär i skogen, hon körde av lite KBT i egen regi och adopterade ett litet kryp i skogen. Så hon höll på och klappade det lilla och man kunde inte fatta att hon för en veckan sedan, skrek och hade sig, vid åsynen av sex-åttafotade djur.

Sen bakade vi paj, bjöd grannarna på fika och hade en sagolik dag på landet. Så här skulle man alltid ha det.

Växjö

Så här kul hade vi i bilen igår. På vägen dit körde jag och halvvägs till Hultsfred, möter vi en timmerbil, som tappar en träbit. Träbiten smäller rakt mot vindrutan och det pangade till utav bara helvete i vår bil. Jag blev så himla rädd. Har aldrig varit med om dess like alltså. Som tur är kör vi japanskt, så hela bilen höll...

Vi var aldrig så långt som till Växjö, utan bara en bit utanför Lenhovda, men det var väldigt trevligt. Barnen var glada och badade med min moster Tina. Fast inte Pontus, han ville bara inspektera diverse motorfordon som fanns i ladan. Stack sig på en geting gjorde han också.

Mamma körde hem och då slaggade barnen in.

En riktig mellandag

Johan åkte tidigt som attan till Stockholm för lite jobb. Tråkigt nog tog han med sig datorn och jag är inte så förtjust i att blogga från telefonen. Men ett litet inlägg kan jag plita ihop.

Jag och Pontus åkte till mamma i förmiddags, sen åt vi lunch där allihop och gick sen på Astrid Lindgrens värld hela eftermiddagen. Det var fint väder och barnen var glada, vilket brukar göra att allt blir bra.

Som tur är har mamma semester, så jag fick med mig henne ut till Tomtebo på övernattning, så slipper jag sova själv med barnen. Antagligen kommer Johan hem redan imorgon, så då är flocken samlad igen. Gillar inte när vi är splittrade.

Men oavsett när johan kommer, åker jag, mamma och barnen till Växjö och hälsar på min moster och massa ingifta kusiner. Roadtrip!

En sån där date

Sibell stannade hos mormor efter kontraktskrivningen och ska sova där inatt. Så när Pontus hade lagt sig vid sju, käkade jag och Johan värsta sillunchen till middag. Lite folköl och brännvinsost på det, så hade man värsta gourmetkäket. Så vi satt och pratade i säkert en halvtimme, utan avbrott. Sen blev vi rastlösa och var tvungna att göra allt annat. Typ blogga...

Tomtebo är nu vårt

Idag köpte vi Tomtebo av mamma. Det har inte blivit av att vi skrivit på alla papper förrän nu. Det var lite enklare nu, än när vi köpte Kulstötarvägen. Då satt vi hos banken och det var högtidligt värre. Idag hade mamma skrivit ut massa papper, som vi skrev på hemma hos henne och fick bevittnade av våra släktingar, som var på fika.

Så nu är detta kråkslott, vårt helt egna. Inte en endaste skruv är någon banks, utan helt vårt. Undrar dock hur länge det håller i sig, med tanke på allt som vi vill renovera.

Detta ska bli östra Smålands mest besökta gästhus.

Där borta ser man våra kära grannar; Caroline och Rickards hus. Tack och lov för grannar säger jag bara.

Så var vi själva igen

Efter lunch åkte farmor och farfar vidare mot Västervik. Det var supermysigt att ha dem här och jag hoppas verkligen att de kommer snart igen. Visserligen kommer vi vara ständiga inventarier i Stockholm, så förhoppningsvis träffar vi dem tidigare än deras nästa besök här

Fick lite trevliga presenter. Bla fick Pontus ett par handstickade sockor, som farmor köpte på Bullerbyn. Sen fick jag och Johan ett superfint glasfat, som hon fyndade på en loppis i stan.

5 Bjurlingar

Lile plutten

Amen va gölle han är. Vår lille Pontus. Han är så bra nu. Fortfarande vild och oförsiktig. Men han har fått oförtjänt mycket kritik här på bloggen. Det har varit lite tufft, stundtals att hänga med i alla turer. Han slår sig, ramlar ner för stentrappor, går rakt in i bordskanten, snubblar på sina stora fötter och har ett ganska begränsat ordförråd. Men han är så himla go.



Pontus ordslista
mamma-mamma
babba- pappa
gagga- flagga
gagga- kaka
gagga- fluga
a-a- flygplan
dudu- bil
mmmm-kossa
titti- pippi långstrump
titti- fåglar
bebe- Sibell

Sommarens sista besök

Igår kom Johans föräldrar på besök och stannar till imorgon. Så idag har vi visat dem vår bondgård, där vi hämtar ägg, varit till riktiga Bullerbyn, fikat hos min mamma och kollat lite loppisar.

Riktiga Bullerbyn. Alltså jag ger den 2/5 på skalan. Inte något direkt att hänga i granen, men som tur var kostade det bara 30 kr för hela familjen. Så vi kan ta den uteblivna peppen. Allt kan ju inte va som Astrid Lindgrens värld, Kolmården och Skansen.

Just nu ångrar jag mest att jag inte slog till på en grej på loppisen. Gräma!

Lite bilder från dagarna

Vi har satsat stenhårt på att könsdefiniera våra barn. Och jag tycker att dessa bilder, visar på att vi har lyckats riktigt bra. Tyvärr är väl Sibell i gränslandet, på den sista bilden. Hoppa i höet, är kanske lite väl grabbigt.

Pontus älskar, älskar och älskar att sitta i vår bil. Eller i vilken bil som helst. Hjul, ratt och spakar, sen är han så nöjd.


Här visar Sibell sitt rätta jag; prinsessan. Hon går helt in i rollen och får till och med ett annat minspel, när hon är utklädd




Nej, jag inser att man har bekräftat fel beteende när det ser ut så här. Klappat och hejat, när Pontus kört runt med en bil och oat och aat, när Sibell kommer utklädd. Shame on us.

Fast nu kommer jag på; när Pontus kommer i Sibells Askungenklänning, då oar och aar jag också. Då är han så gööllig!

Dumma lathet

Den här sommaren går till historien, som den sämst dokumenterade i bidväg. Det enda besök, som vi lyckades föreviga, var familjen Öhléns. Här på Astrid Lindgren värld. Men jag ska antagligen vara tacksam för att jag ens har några bilder, eftersom datorn kraschade och med den försvann alla bilder. Vilket, med all världens tur, ju ordnade sig.

Sibell har sovit inne i stan hos mamma, Pontus har sovit hela natten, jag och Johan likaså. Öppet fönster mot kohagen, allt är becksvart och lugnt. Natten på landet, jag måste bara älska den. På tal om Sibell. När man frågar henne, var hon helst vill bo. Svarar hon tveklöst; hos mormor. Får nog ge henne lite tid att vänja sig vid landet. Hon är ett citykid av rang.

Obehagligt

I söndags drog vi till Öland för att hälsa på Peter, Robin och lille Sam. Peters föräldrar har sommarhus i Sandvik. Jättejättefint ställe. Vi fick ett helt eget hus, att sova i. Vilket i vanliga fall, inte brukar vara några problem, men nu sov hela familjen i samma rum och när Sibell kl 05:30, drömde en mardröm, skrek högt, så vaknade Pontus och fick syn på hela familjen. Vilket gjorde att han inte ville sova mer, utan leka. Så det var bara att masa sig upp.

Men det var inte det som föranledde rubriken. Utan på måndagen, drog vi vidare till Kalmar, för att gå på Kalmar slott. De har prinsessguidade slottsvandringar och kostymkammare för barn med prinsesskläder och Sibell älskar ju allt som har med prinsessor att göra, så det var som gjort för en regnig dag.

Det obehagliga som hände var följande och jag vet inte om jag överreagerade. I alla fall:

Jag och Sibell är inne i kostymkammaren/pysselrummet/presentshopen, ett ganska stort rum på 70 kvm ungefär. Vi står nära en slags modellbyggnad över Kalmar slott. Den står i barnhöjd, så det är inte något som ej får röras, men viss försiktighet anses nog lämplig.

In kommer dansk familj, med två pojkar 3 och 5 år-ish. Den treåriga pojken håller sin pappa i handen och de står precis bredvid modellslottet. Pojken tar tag i ett torn och RÅKAR tappa det i golvet. Det går inte sönder och ingenting allvarligt hände med tornet. Men pappan, rycker tag i sonen och slår honom skithårt på pojkens hand. Det låter verkligt högt av smällen. Pojken börjar gråta, men pappan gör ingenting. Han förklarar inte för pojken, han tittar inte på pojken, han bara håller honom i handen. Pojken gråter högt. Och mamman, den fega jäveln gör inte heller något.

Jag blir så fruktansvärt illa berörd. Det knyter sig i min mage och jag väntar på att någon ska säga något. Men ingen gör det. Så när pappan går förbi mig säger jag: It is forbidden by law in Sweden to hit your child. Och han svarar: I know. Sen går han vidare.

Jag börjar storlipa, för jag tycker så sjukt synd om pojken. Sibell och jag är själva, för Johan och Pontus var utanför i lekparken, så Sibell undrar varför jag gråter. Jag förklarar och allt blir bara sorg.

Jag hade velat göra något mer. Kidnappa sonen. Slå pappan. Slå mamman. Förbannade människor som är så urbota elaka.

Längsta inlägget i bloggens historia. Vet inte om jag lyckas återge situationen, men det var något jag behövde älta av mig.

Bullmorsa

Eftersom vi skulle få storbesök idag, bakade jag och Sibell bullar i förmiddags. Pontus, var mest intresserad av att äta socker och smör. Men det blev kanonfina bullar och för första gången sen jag flyttade hemifrån, behövde jag inte knåda degen för hand. För vi har köpt en superfin hushållsmaskin. En Ankarsrum, för er som är insatta.



Besöket: Min kompis Frida, hennes kille Erik, deras lilla dotter Liv och Malin och hennes tvåmånader gamla tvillingsöner. Det går inte att säga något annat än: All respekt till tvillingföräldrar. OMG!

Pontus, innan sovdags, i sin första egna pyjamas. Han har bara ärvt Sibells gamla, men från och med den storlek han har nu, finns bara nattlinnen att ärva. Han tyckte att han var så stilig, gick runt och visade upp sig. Pussunge!!

Inte bara harig

Sibell går inte bara omkring och är rädd för spindlar. Hon har även börjat ta kort. Än så länge har hon bara en trasig, men snygg, gammal kamera. Hon går runt och ber folk posera.


I eftermidddags åkte Sibell in till min mamma, för att tillsammans med henne, gå på bio for the very first time. Spöket Laban. Sen blev det övernattning också. Har vi otur, kommer hon hem och är livrädd för spöken också. Så då får hon väl flytta till mormor, för i den nybyggda läggan finns varken spindlar eller spöken.

Nya skräcken

Igår blev Sibell, helt plötsligt, livrädd för småkryp. Hon gallskrek, så fort hon såg en spindel, eller om en myra kröp över hennes skor. Sen räckte det om någon sa, att de hade sett en spindel tidigare. Hon blev bara livrädd.

Vi försökte prata med henne, om varför hon helt plötsligt tyckte att det var så läskigt, men det enda som kom fram var att, barntvserien, med namnet Småkryp, var otäckt och alltså även riktiga kryp. Tilläggas bör; det är oerhört harmlöst animerade flugor, nyckelpigor, skalbaggar och en spindel, som har huvudrollerna i denna serie.

Så tack till Barnkanalen. Vi kommer nu att få ett mycket tufft liv på landet.