Barnen sov jättebra inatt och vaknade inte förrär tio i åtta imorse. Så jag sov nio timmar, vilket gjorde underverk med mig. Morgonens stora utmaning utgjordes av att lyckas ge hunden någon form av promenad, samtidigt som barnen satt i soffan med vällingflaskor, filtar och bolibompa. Gick väl sisådär, så efter en stund, var det bara att pälsa på barn och mig, dra fram dubbelpulkan och gå ut igen.
Sibell hade genrep till grand finale imorgon. För då är det dansuppvisning i stora gympasalen, med massa åskådare. Jag är så nyfiken på att se hur hon reagerar på att uppträda inför en hel läktare med föräldrar.
Idag har vi haft dubbelt upp med besök. Först kom min kompis Lindha, med sina tre pojkar på lussefika. Pappan; Steve, som är elektriker och engelsman var på fjärrvärmeinstallation en bit bort. Sen efter middagen, kom vår grannfamilj över på glögg.
Det är småkonstigt faktiskt, för när jag bodde här som tonåring hängde jag och Lindha jääääämt. Och även om vi haft de bästa intentioner, har vi inte sett förrän nu, sen vår flytt hit. Fastän vi har jämngamla barn och inte bor mer än 8 mil ifrån varandra. Men förhoppnigsvis dröjer det inte fem månader innan vi ses igen.
När jag tänker efter; en annan kompis som jag mer eller mindre bodde hos under gymnasiet, hon bor bara en och en halv mil ifrån oss och henne, har jag bara träffat två gånger sen vi flyttade ner. Kan det vara så; att när närheten och möjligheten till att ses finns, då tar man det nästan för givet. För nu under sommaren och hösten, då träffade vi till exempel både familjen Björk och familjen Öhlén oftare, än när vi bodde i Stockholm.
