I natt blev det väldigt tydligt för mig, hur oerhört fantastiskt det är att vara två föräldrar, istället för en. Visserligen tänker jag ganska ofta på att ensamstående föräldrar är superhjältar. Men i natt, när Sibell inte ville sova, inte vara nära, inte äta, bara gråta, då kunde jag och Johan hjälpa varandra och peppa tillsammans. Hade jag varit ensam, hade jag ju tagit en ambulans till psykakuten och lämnat Sibell på närmaste barnsjukhus.
Jag är ganska orolig av mig och tror att Sibell är dödssjuk, om hon inte går att trösta. Medan Johan är betydligt coolare och bättre på att sprida lugnet.
Jag börjar förstå, att resten av mitt liv, kommer det att finnas en hel del oro för Sibells skull.
Någorlunda nöjd och hög på alvedon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar