Lite sorgset

Idag åkte jag och Hanna ut till Täby kyrka, för att gå på min pappas farbrors begravning. Alla mina favoritsläktingar på pappas sida var där och det kändes så fint att se dem allihop. Det är synd att det ska till död och elände, för att man ska komma till och ses, men men.

Jag har ju kommit över den värsta tonårs-anti-religiongrejen och kunde faktiskt känna att det var en jättefin ceremoni, med vackra ord om livet, kärleken och döden. Jag som nästan aldrig gråter, kunde gråta för min pappa och för allt som är sorgligt. Det är ju faktiskt en bra sak med begravningar; att det är fullkomligt tillåtet att gråta järnet.

Sen är det också bra, för man blir påmind om hur viktigt det är, att älska alla man har omkring sig. Att inte glömma hur himla fin familj man har och att de är till för att pussa och krama på i oändlighet.

Darling, med photoshopad hand under hakan


En rumpa, Sibell och bästa syster

Man ska inte glömma att älska sig själv lite också. Och världens sötaste Pontepin