Igår var det soligt och nästan varmt. Hängde med Jennie och Annika ute i vår trädgård. Sen efter hämtning var vi med alla barnen i Lillparken bakom vårt hus. Och jag har insett, att jag kommer att sakna det. Jag träffar dem nästan varje dag och även om allt ändå skulle ha förändrats till hösten. Pontus skulle ha börjat på dagis och jag skulle ha börjat jobba. Men tack vare, bland andra, Annika och Jennie, har jag haft en fantastisk föräldraledighet. Nostalgikänslorna bara vallar och jag vill nästan tvinga fram en liten tår.
Men förhoppningsvis, om ett år eller så, har jag ett nytt hänggäng nere i Småland. Som tur är kommer min kompis Malin, som är extremt höggravid med tvillingar, vara föräldraledig åtminstone något år. Och även om hon bor i Hultsfred, så kan jag ju pinna över till henne och hänga.
Jag får väl ta ett kort på mina grannmorsor från Tallkrogen och göra en fototapet i vardagsrummet. Så kan jag se dem varje dag.
I morse när jag vaknade, insåg jag snabbt; båda barnen hade sovit hela natten. Det har hänt ett par gånger tidigare, och varje gång, känner man att det finns hopp. Vi kommer snart att ha detta som rutin och vakennätter kommer att vara det annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar