Men igår kväll, två timmar efter att Sibell somnat, började Belle sjunga. Jag sprang upp för att plocka undan den, så att inte barnen skulle vakna av oljudet. Men ingenting fanns i närheten av dockan, som hade kunnat sätta igång den. Den låg bara helt stilla och ensam. Och katten var inte i närheten, för annars hade ju det kunnat va hon som tryckt igång det.
Hade ju kunnat uppfattas som att det vilar en förbannelse över den...
Kraftigt inspirerad av Björks i Bromma; så plockade jag fram alla matleksaker och satte dem i köket. Så nu är det kafélek och glasservering som gäller. Ska ta ner spisen också.
Nu är hemmakontoret installerat vid köksbordet, så det ska göras massa datajobb. Sen ska jag lägga upp en plan för närmaste veckorna. Så fort jag fått allt godkänt via Bolagsverket, ska jag köra igång på riktigt.
5 kommentarer:
Jag säger bara: gör er av med dockan på en gång!
Åhh va spännande med ditt företag, din söta mor berättade lite för mig:)
Ja, vi kanske måste låta henne "försvinna". Men tänk om hon kommer kravlande tillbaka från soptunnan och sjunger ledmotivet från "Skönheten och Odjuret". Fatta skraja vi kommer bli...
Oh Demon, go away! :)
Hon kanske kan bada i brunnen?
Jag kommer aldrig mer våga lämna henne framme. Måste alltid låsas in i ett skåp när mörkret kommer. Så hör man hennes små plastnaglar skrapa mot skåpsdörren. Hua
Det är verkligen lätt att dra sådana här saker till sin spets. Jag tror att om hon måste finnas kvar i hemmet så låt henne vara framme. Då kan man ju i alla fall tro och inbilla sig att det är katten som har varit framme och "satt igång" den eller någon annan "naturlig" anledning. I skåpet...ja ni kan ju tänka er.
Skicka en kommentar