Sibell hojtade imorse från vardagsrummet: Det är en älg i kohagen!
Vilket jag tyckte lät högst osannolikt, så jag sa: mmmm. Hon sa: Nej, på riktigt mamma, det är en älg där.
Och hon hade inte misstagit en av kossorna för att vara älg, utan det stod en kolossal älgtjur, bara några meter bort från vår tomt. Först stod den helt stilla, så vi fick titta ordentligt, sen blev den skraj för något och började springa. Och jag kan säga så här; jämfört med en älgs springstil, är min lika graciös som en geopards. Shit, så klumpigt det ser ut.
Andra saken som överraskade mig, väldigt positivt, var att Pontus inte grät vid lämning. Han knatade in till sina kompisar, som satt och lyssnade på Emilsånger, satte sig med en bilbok och vinkade hej då. Inte en endaste tår, som rann ner för kinden. Inte ett endaste utgråtet mamma.
Säger bara halleluja. För det har inte varit så kul, att morgon efter morgon lämna sin lille son gråtandes.
Nu: snabb uppröjning efter morgonen, ringa några jobbsamtal och sen sy för brinnande livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar